Mitt i ett villakvarter på Hisingen ligger Fyrklöversgatan, 500 lägenheter byggda på femtiotalet som periodvis har haft dåligt rykte. För nåt år sen byggdes nya, fräschare lägenheter på utsidan av det gamla, socialt utsatta, området. De unga som hänger utanför kiosken förlorade sin föreningslokal som revs och jag och ett stort antal hyresgäster i de gamla husen förlorade sin utsikt.
Vi möter äldre grannar, ungdomar, unga vuxna och mej, dokumentärfilmaren på våning två. Detta är ett nedslag i ett unikt hyreshusområde i förändring. En film om ett gäng kämpade unga, om kärleken man kan känna för sina grannar, om rädslan för ”den andre” och om vilka bilder vi reproducerar av oss själva och andra.
En grupp ungdomar och unga vuxna i ett utsatt område kämpar för att förändra sin och andras situation politiskt. De vill ha en lokal, de vill höja åldersgränsen på fritidsgården. De vill få stopp på skjutningar.
De bjuder in till möten. De anordnar en marsch eller går till media. Någon okänd skriver frågor på väggarna där vi bor.
För en tid sedan byggdes en ny huskjedja på den gamla parkeringen till området. Det är nu bara 10 meter mellan två ganska olika världar. De gamla hyreshusen som vi bor i, med smutsiga fasader och framtida renovräkningar i sikte och de nya fräschare husen med dyra hyreslägenheter och bostadsrätter.
BAKGRUND
-Varför filmar du?
-Jag filmar lite i området, jag gör en film om min morfar som föddes väldigt fattig men som fick ett bra liv på grund av att man satsade på utsatta i samhället. Jag vill jämföra hans liv med hur det är att växa upp idag.
-Fint ändå.
-Du kanske vill vara med?
Allt började slumpartad. Jag var ute och filmade klotter på gården, för en annan film. En ung kille stod vid kiosken och åt ur en burk nudelsoppa. Han ställde en fråga och på den vägen är det.
Det subversiva klottret som jag hade filmat visade sig vara uttryck för en konkret händelse. En ungdomslokal som blev jämnad med marken då det nya bostadsområdet byggdes. Ett löst löfte om att den skulle ersättas med nåt nytt, som ännu inte infriats.
Att lära känna mina unga grannar efter att ha bott nära 20 år i detta område har varit så fint. Den inkludering och snällhet jag har mött är sällsynt. Jag känner mej ödmjuk över att ha fått förtroendet att följa delar av detta kompisgäng. Jag lär mej spela Femman och de ber mej hämta kameran när polisen kommer.
SYFTE
”Vi har ett samhälle som är ganska orättfärdigt. Det är skapat av kung och hov och biskopar, generaler, professorer och direktörer. De har misslyckats. Nu ska du, trasig, fattig, nu ska DU skapa ett annat samhälle.”
Tage Erlander, Ur Sagolandet.
Tonläget har höjts sedan Tage Erlander satt i en stol och mös i filmen Sagolandet och berättade om arbetarrörelsens uppkomst. Det pratas inte jätteofta om fattiga nu, dess då oftare om samband mellan invandring och kriminalitet. Jag vill med denna film skildra en plats där en del lever i social utsatthet. En film som tar sig bortom enkla, populistiska skildringar och ger en komplex bild av en verklighet som är just komplex.
Det här är en film om att vilja göra gott för ett område men kanske behöva anpassa sig till det andra som finns där. Om att stånga huvudet mot en otillgänglig demokratisk struktur där man själv “får läsa handlingarna på nätet”.
FORM
Vi får följa med i situationer och möten mellan de unga, när de umgås, pratar med hyresvärden, politiker, polisen och andra. När de spelar fotboll, när de hänger vid kiosken på hörnet som kallas Gottan. Jag kommer också att filma andra i området och i butikerna invid.
Det finns även ett metaspår där vi får se mej som filmar kombinerat med en speaker. Vårt område är hem för människor från många olika platser. Jag lever inte samma sorts liv som en del av dem som jag skildrar, även om vi är grannar. Detta kommer lyftas genom en viss drift med mej själv. T.ex. när jag sitter med kameran och hänger vid kiosken och känner mej lite off, sent på kvällen och väntar på att nåt ska hända. Eller när jag går ut med sopåtervinningen vid midnatt för att få tag på den där personen som jag vill filma.
Andra delar är lite upphöjda, bilder som jag och mina grannar improviserar fram ihop, som en lek och ett samarbete (om de vill). Kanske: Killar som cyklar i slowmotion på elcyklar i natten, vänner som blåser gigantiska såpbubblor. Unga på rad mellan huskropparna. Tanterna på uteplatsen som gör några enkla rörelser tillsammans. Dessa bilder kommer kombineras med intervjuer som voiceover från människor från området.