99 år och 192 dagar

I en väv av olika material utforskar Astrid Askberger dagens politiska visioner, eller som hon upplever det -brist på visioner. Hon ställer dåtid mot nutid med hjälp av sin morfar där hon använder hans super-8-arkiv från 50-talet och samtal från idag då morfar snart ska fylla 100 år. Där samtal slutar tar Astrid vid och för resonemangen vidare. En film som ställer frågor om vårt samhälle.

 

“Hur såg den politik ut som möjliggjorde morfars klassresa och hur ser politiken ut idag i förhållande till fattiga och klassamhället? Min uppfattning är att de mer högljudda politiska diskussionerna har börjat kretsa kring människors etnicitet istället för kring fattigdom och klassklyftor. Min tanke är att genom det historiska perspektivet i min film undersöka hur denna förskjutning varit möjlig och hur den tar sig i uttryck. Genom min starka önskan om att förstå och efter ”något annat” hoppas jag att publiken kommer att engageras i frågan tillsammans med mig”. /Astrid

Filmvisning

Vi vill bjuda in till ett samtal om politik och visioner inför valet och tänker oss ett arrangemang där filmen följs av ett samtal med Astrid och en politiskt engagerad gäst.

Total längd 90 min.
Kostnad enlig överenskommelse

astrid.askberger[at]gmail.com
070-2469759

Mer om filmen 

Jag vill i en politisk essäfilm undersöka dagens klassamhälle. Genom att ställa nutid mot dåtid vill jag se på visioner för framtiden. 

1916 föddes min morfar i en fattig familj i Gävle. I 20-årsåldern cyklade han med arbetarbladet vikt i sina trasiga skor, några korrespondenskurser i väskan och ett kålhuvud på pakethållaren till Stockholm och påbörjade sin klassresa.

Hur såg den politik ut som möjliggjorde morfars klassresa och hur ser politiken ut idag i förhållande till fattiga och klassamhället? Min uppfattning är att de mer högljudda politiska diskussionerna har börjat kretsa kring människors etnicitet istället för kring fattigdom och klassklyftor. Min tanke är att genom det historiska perspektivet i min film undersöka hur denna förskjutning varit möjlig och hur den tar sig i uttryck. Genom att jag faktiskt inte förstår dessa mekanismer, men samtidigt har en stark önskan om ”något annat” i mitt undersökande hoppas jag att publiken kommer att engageras i frågan tillsammans med mig.

Till min hjälp har jag min morfar. Jag har under en period av fem år filmat honom och pratat om dessa saker. I våra samtal delar han med sig av sin syn på hur hans socialdemokratiska Sverige har utvecklats under hans tid. Jag själv finns med som en medspelare och tar frågorna vidare där han slutar.

Form (Längd 15 min)

I en väv av olika material utforskar jag klassklyftor och synen på dessa. Morfars super-8-arkiv från 50-talet och framåt kontrasterar nutiden. Dokumentära nutidsbilder kommer in som en tankeöppnare, små situationer som berättar något större. Den där sovsäcken och påsarna på en parkbänk som alla bara går förbi med sina julgranar och shoppingkassar. Den prydliga fattigpensionären som gräver i en soptunna efter en pantburk. På en pir på Eriksberg står ett 20-tal personer med plakat. Två pirar bort tar EU-toppmötet lunch. De verkar varken se eller höra den politiska aktionen som riktar sig mot dem. På reklampelare runt om i staden syns olika valbudskap.

I filmen kommer skådespelerskan Lo Kauppi och freds- och utvecklingsforskaren Hans Abrahamsson fungera som bollplank till mina funderingar. Min voice over binder sannan de olika typerna av material och de bildar en helhet som inte skriver på näsan utan söker sig framåt.

Vision

I filmen vill jag ju använda morfars historia för att påminna om ett annat slags politiskt samtal. Inte för att säga att det var bättre på 30-50-talet utan för att lyfta den politiska visionen som fanns då om hur människor kunde och skulle ta sej ur fattigdomen. Under våren har det spridits ett antal val-filmer som dystopiskt målar samhället med mörka, populistiska penseldrag. Att drömma om en solidarisk framtid känns så avlägset så att jag knappt vet vad jag ska önska mig. Men jag tänker att om det fanns en progressiv framtidsvision då så kan vi väl unna oss att ha progressiva  framtidsvisioner nu, men på ett nytt sätt. Kanske att vi organiserar oss och hjälper varann, jobbar mindre, skapar distans till globaliseringens makroekonomiska balans och hittar nya vägar. För att citera en slogan, för en vänstertidning (som jag blir lite tårögd av): ”För er som inte önskar er ett nytt kök utan en ny värld!” Jag vill att filmen ska leda till diskussion om politiska visioner  och mitt mål är att den ska färdigställas och visas inför valet i höst.

Målgrupp och visningar

Vår film kommer att beröra människor med arbetarbakgrund och dem som befinner sig långt ned i klassamhället, en grupp som inte syns så ofta på tv och bio. Målgruppen är människor som har svårt att hitta politiska visioner, som känner sig uppgivna och kanske rädda inför samhällets utveckling.

Filmen kommer att premiärvisas på Bio Roy och dit kommer olika personer bjudas in till att prata om visioner. Vi kommer att bjuda in Laila Vianden, Cecilia Verdinelli (skribenter på ETC), Hans Abrahamsson (freds- och utvecklingsforskare), Lo Kauppi (skådespelare), Daniel Suhonen (internkritiker till Socialdemokraterna) och representanter från olika politiska partier.

Vi kommer sedan att göra platsspecifika visningar för nå ut till en bred grupp av människor. Planen är att uppsöka arbetsplatser och skapa arrangemang och visningar på Folkets hus och Parker och tillsammans med studieförbundet ABF. Filmvisningar kommer främst att arrangeras under augusti inför valet, men också under september för att fortsätta diskussionen.

Planen är att filmen ska visas på SVT och filmfestivaler.